Läs också "Hur undviker vi 'provrörssyndromet'?"

Det finns många som framför detta mycket viktiga budskap: vi är, och än mer kommer att bli, för många människor på jorden. Om vi alla ska ha en dräglig levnadsnivå så räcker helt enkelt inte jordens resurser till.

Faktum är att befolkningsökningen globalt sett bromsat upp. För 20 år sedan trodde man att vi skulle bli 15 miljarder på jorden år 2050. Nu tycks det stanna vid 9 miljarder (US Census Bureau). Befolkningsökningen har minskat från över 2 % per år på 60-talet till drygt 1 %, och förväntas minska ytterligare.

Många lägger fortfarande ”skulden” för befolkningsökning på de s.k. ”utvecklingsländerna”. Bland annat rekommenderas utbildning av flickor, vilket vi vet medför minskande nativitet. Men är detta idag en framkomlig väg?

På Hans Roslings mästerverk www.gapminder.org kan man inhämta att läskunnigheten bland unga kvinnor 15-24 år är lägre än 70 % i endast elva mindre länder, de flesta i det glesbefolkade Afrika söder om Sahara. I tio av länderna ligger nativiteten på 4-6 barn per kvinna, i Marocko endast 2,4. I Indien med en sjundedel av jordens befolkning är läskunnigheten 77 % och nativiteten 2,8. Kina med ytterligare en sjundedel har 98 % läskunnighet och 1,8 barn per kvinna.

I dag är det många länder i olika delar av världen som ligger på under 2 barn per kvinna. Större delen av jordens befolkning bor i länder där nativiteten är under 3. Undantag är Afrika söder om Sahara. Ett av de få länder där nativiteten ökar är USA. I Kina, där ettbarnspolitiken infördes 1979, har det fötts färre än 2 barn per kvinna sedan 1993 och i Japan sedan 1975. Men det är först de allra sista åren som befolkningen i Japan minskat något, och Kina har ännu inte hunnit dit.

Det finns flera anledningar till att det går så långsamt att få stopp på befolkningsökningen. En är att alla som har fötts och vuxit upp vill reproducera sig. Finns det många unga kvinnor kommer dessa också att föda 1-3 barn var. De flesta av dessa barn överlever till vuxen ålder och vill då i sin tur reproducera sig.

Dessutom har antalet medelålders och äldre ökat parallellt med sjunkande nativitet. I Kina är den förväntade livslängden för ett nyfött barn nu 73 år, jämfört med 68 år 1993. I Japan har den ökat från 74 år 1975 till 83 år idag.

Befolkningen beskrivs inte längre med en pyramid utan med en kloss. De medelålders och äldre är ungefär lika många som barnen. I Kina uppgår antalet barn och unga (0-19 år) till 382 miljoner (28 %), unga vuxna (20-39 år) 434 miljoner (32 %), medelålders (40-59 år) 367 miljoner (27 %) och äldre (60 år och uppåt) uppgår till 162 miljoner (12 %).

Den ökade livslängden medför en ökad totalbefolkning. Det är vi medelålders och äldre som uppfyller jorden. Fram till cirka 1980 var det i stort sett bara i de industrialiserade länderna som den nyfödda kunde se fram emot en statistisk livslängd på över 65 år. Idag är det bara i ett antal förhållandevis små afrikanska länder där detta inte är uppnått.

När det gäller jordens överlevnad spelar det en stor roll var barnet föds. Ett nyfött barn som växer upp och bor kvar i Afrika kommer inte på långt när att använda de resurser som barnet i USA eller Europa använder. Det spelar också roll var den medelålders och äldre personen lever. En afrikan som flyttar till Sverige kommer upp i samma resursförbrukning som en svensk med motsvarande inkomst.

I framtiden kan den ojämna könsfördelningen komma att spela en viss roll – i många asiatiska länder, framför allt Kina och Indien, satsar familjerna på söner. Om nativiteten förblir låg, men antalet födande kvinnor minskar, så måste antalet nyfödda minska. I Europa är nativiteten redan så låg att det är invandringen som ”räddar” oss från att minska i antal.

LÄS MER

Methods Section for “An End to Population Growth: Why Family Planning Is Key to a Sustainable Future”  Solutions April 2011

Contempling a one child world. Fundamental rethinking is needed  Artikel av Colin Butler, grundare av den australiensiska systerorganisationen till LfM. BMJ 6.4.1996